17 sep 2009
Ungefär vid denna tid för ett år sedan låg jag och sov.
Det plingar på dörren och jag orkar verkligen inte gå ner och öppna, min mamma var i Grekland (precis som idag). Min bror var hos några kompis, han hade inte varit hemma på några dagar.
Efter mycket om och men så går jag ner och öpnnar.
Vet inte vilka det är, känner inte igen ansiktena, det var en man och en kvinna.
Dem presenterar sig själv och då är det civilpoliser. Dom säger att Philip inte mår så bra och ligger på IVA på sjukhuset. För som inte vet vad IVA är så är det intensiv vårds avdelningen.
Jag visste inte vad det var för något, så jag insåg inte hur allvarligt det var. Men när dem sa att Philip inte mådde bra så skulle dom väl igentligen sagt, :- Philip är hjärndöd, ligger i respirator och har 0.001 % promilles chans att överleva. Men det gjorde dem inte.
Vi åkte och hämta pappa, han och jag åkte till sjuhuset och prata med läkaren.
Just då visste man inte att om två dagar är Philip död.
Helvetet hade just börjat. Vi åkte hem och jag var hos pappa hela eftermiddagen och kvällen. Vid 22 tiden åkte, Alexander, Michael, pappa och jag till sjukhuset igen. Det var samma sak fortfarande. Han bara låg där. Han kunde inte bestäma om sin framtid, det vi inte vet är om han hade bestämt sin egna framtid.
Läkarna berätta hur det låg till, dem gjorde allt man kunde göra.
Dem skicka Philip till Uppsala för att lätta på skallen. Hjärnan hade svält så den tryckte emot skallen.
Philip hade varit död för länge så att hjärnan hade inte fått syre och svält.
När ambulansen hade kommit till platsen där Philip hade hittas så hade dem fått igång hjärtat igen. Men det var försent.
Skriver om dagen 2 i morgon. Detta var dag ett av början av helvetet.!
