19 sep 2009
Idag är det dagen D, som man brukar säga.
Denna dag för ett år sedan var hemsk, man trodde inte att det var änns liv. Att det var jag som hade förlorat en bror. Min store bror, min bror som jag bodde med i huset. Han jag gjorde mackor med på nätterna, han jag köpte mat till på stan. Köpte cola till på Hemköp. Min bror, min skämt bror.
Alla min bröder var till olika saker.
Vi åkte till Uppsala där Philip låg dem två sista dagarna.
Jag, min pappa, Michael, Alexander, två kusiner och moster åkte upp ditt. Min mamma var fortfarande kvar i Grekland och kunde inte komma hem. Hon kom hem dagen efter 20 sep. 09.
Läkarna sa att det fanns inget att göra, det man kunde göra vara var att stänga av maskinerna som höll honom i liv. Om man nu kan kalla det liv.
Att se honom ligga där och kunna säga hej då. Det var det hemskaste i hela mitt liv.
Vad skulle man säga mer än att man skulle skana honom i hela sitt liv och förlåt för att man aldrig sa hur mycket han betyde som en superbror som han var.
Jag mina bröder och två kusiner åkte hem medans, min pappa och moster var kvar ett tag till.
Vi ville inte vara kvar när maskinerna stängdes av och se honom somna in.
Vi fick ett samtal när vi precis kom hem och det var pappa som ringde och sa det att nu har Philip somnat in och har det bättre där han är nu.
Då man fick det samtalat kändes det som att världen stanna, det var som en dröm ett stortskämt.
Vad då Philip är väl inte död, jag kommer väl visste få träffa och skoja och skämta med honom igen.
Resten av dagen var man i någon annan värld.
Jag har nog aldrig skrivit hur Philip dog, vet inte om det är eran ensak heller. Dem som vet,vet. Ni andra som bara läser får väl fråga om ni vill veta.
Min bror hade en sjukdom som heter "borderline" Ni som inte vet vad det får väl slå upp det.
Kommer sakna min bror nu och föralltid.!
