Fotini

Hela dagen igår den 19 var en helt vanlig dag, inge speciellt tänk. Eller jo, men inge jobbiga tankar och känslor som jag kan få. Det var 28 månader, hela 28 månader sedan respiratorn stängdes av och du somna in av dig själv.
Men sen på kvällen när jag och S låg i sängen och börja små prata om att det snart är den 24. Alltså 2 år sedan Alexander gickbort, då jag fann honom.
Då small det bara till och jag tänkte på allt. Philip, Alexander, sjukhus, dagarna innan, synerna, begravning, kyrkogård. Ja allt som bara tillhör dom nu.
Länge sen jag grätt så mycket. Det lugna ner sig, men sen så kom det igen, men då börja jag tänka på alla minnen vi haft. Alla resor, tv-spel, pulkaåkning, födelsedagar, jul/påsk, alla himla bra minnen som man har.

Vad gick fel, och hur fan kunde ni!
Det är då fan inte bättre nu.
Jag mår då fan inte bra.

Om jag inte hade haft S vid min sida hade jag inte mått så bra som jag mår, förutom när jag tänker på er.
Jag kommer alltid sakna er för jag saknar er så jävla mycket.
Älska er har jag alltid gjort och kommer göra resten av mitt liv.

Jag svär inte ofta, men nu blev det lite mycket känslor.